Resedagbok från en resekonsult – Cornelia i Tanzania
Wow hur kan man berätta den här Tanzania-upplevelsen i ett program? Jag har kommit fram till att Det går faktiskt inte!!
Dag 1 Resedag -Äntligen på väg mot Tanzania!
Nu sitter vi äntligen på planet, och det pirrar av förväntan! Natten innan var det meningen att vi skulle få lite sömn, men med all den längtan i kroppen var det svårt att komma till ro. Två timmars sömn på flyget fick helt enkelt räcka, vi var ju faktiskt äntligen på väg mot vårt äventyr!
Efter en väldigt god avokadomacka på Entoto i Addis Abeba satte vi kurs mot vårt första stopp: Kilimanjaro. En liten, charmig flygplats där blomsterarrangemangen var omsorgsfullt ordnade och välkomnande.
Där möttes vi av vår guide och chaufför Good Luck (vilket namn, va!) Med honom började vi vår resa längs de lokala byarna, och direkt kände jag hur kulturen och vardagen här bär på en historia som genomsyrar varje plats. Lite visste jag här att det skulle bli en av mina absoluta höjdpunkter genom resan, att få följa det Tanzaniska vardagslivet runt om i fastlandet.
Livet läng de tanzaniska vägarna
Vi reste mitt i regnperioden, och det var fascinerande att se hur byborna torkade sitt ris längs vägkanterna, noggrant utlagt för att torka i solen, redo att tas om hand när regnet kom. När regnet började falla vek de ihop riset och skyddade det noggrant tills det var torrt. Det tar ungefär åtta dagar innan riset är redo att användas – och de används främst i Arusha och byarna, inte för export.
Kor och getter strövade längs vägarna, och Good Luck berättade att korna delas upp beroende på kvalitet: de allra finaste korna får stå i egna gårdar. Vi åkte genom byar där saronger, små butiker och sängar kantade gatorna. För att slippa trafiken på huvudvägen valde vi en mindre väg, och där fick vi verkligen se det lokala livet från sin mest genuina och varma sida.
Vi åkte genom landskap som ständigt överraskade oss med sin skönhet och sin variation. Längs vägarna stod fälten av majs stolt och svajade i vinden, nästan som att de hälsade på oss där vi susade förbi, det blev redan här väldigt tydligt hur viktig majsen är här och hur regnperioden är avgörande för hur skörden och levebrödet blir utefter det.
Lite längre fram bredde solrosfälten ut sig som stora, gyllene solar, för att användas till matlagning med frön och olja, och varvades med Massajer som vallade sina kor och getter vid vägkanten. Det finns en rik kultur, en vardag full av liv och ett landskap som bjuder på en otrolig variation.
Pazuri Inn
Efter ungefär 1 och en halv timme, kom vi fram till vårt första boende för natten, en av mina numera favoriter Pazuri Inn, som vi arbetat med i många år.
Jag bodde i Nyati-rummet, och till middag fick vi njuta av en god soppa och en mustig köttgryta. En perfekt avslutning på en dag som redan fyllt oss med så många nya intryck och möten.
Dag 2 Barnhemmet och Winters tented lodge
Efter en välbehövlig natts sömn var vi redo för en ny dag. Vi började med att arbeta från Kisongo, där vi besökte kontoret och vår lokala arrangör. Där, under ett skönt tak, njöt vi av färska granatäpplen som vi plockade direkt från träden. Så ljuvligt! Det var också så fint att få umgås med våra fantastiska chaufförer. Eller ja, vänner skulle jag nog hellre kalla dem – för det är verkligen så det känns.
Living Water Children Center
Sedan besökte vi barnhemmet som vi samarbetar med, något jag sett fram emot länge men också kände kommer bli tungt.Och det blev precis så: en plats som var lika fin som den var tung att ta in. Att se hur viktigt barnhemmet är, och möta alla de små ögonen som sökte mina – ibland fyllda av nyfikenhet, ibland lite försiktiga, händer som sökte närhet- det gjorde stort intryck på mig. Men det fanns också så mycket glädje och hopp här, en påminnelse om att även små steg kan göra stor skillnad.
Det spelade även en låt under besöket, och jag tycker att just den säger så mycket om känslan på barnhemmet: Jag delar därför gärna med mig av en rad från texten som vi dansade till:
When I’s a little girl my grandma told me
That I could be just anything I wanted to beShe said that Everything I work for
Everything I wish forEverything I look for it is right in front of me
Everything I work for
Everything I wish for
Everything I look for it is right in front of meHaba, haba, hujaza kibaba
When I’s a little girl my grandma told me
That it’s the little things in life that’s gone make me happy
When I’s a little girl my grandma told me
That it’s the little thing in life that’s gone make me happyShe said that
Little by little, fills up the measure
Don’t ever anekatips give up keep on moving
Little by little fills up the measure
Don’t ever give up, keep on moving
Det kändes fint att få se delmålet av vårt projekt ”Hopp och Möjligheter” på riktigt. Tillsammans med alla fantastiska kunder som varit med och samlat in pengar har vi kunnat köpa in ny utrustning, som en bakmaskin och ugnar, som verkligen kommer att göra skillnad för barnen.
Ett bröd i taget
Tyvärr har elen inte riktigt fungerat som den ska på grund av regnperioden som slagit hårt i år, men vi hoppas att torrsäsongen snart ska göra skillnad, så att elen kommer i gång och de kan starta produktionen av bröd, öka tillgängligheten av bröd och inte längre behöver ha större utgifter för att förse barnhemmet med bröd.
Barnens svar på frågan om vad de allra helst skulle vilja ha var enkelt: Tårta och kakor! Framöver ska barnhemmet även utbilda barnen i att använda utrustningen och baka själva, för att öppna möjligheter för nya kunskaper, som en samlingsplats runt matlagning.
Barnen vi träffade var i blandade åldrar; några bodde kvar där permanent medan andra kom dit för sin skolutbildning. De har specialpedagoger som hjälper barn som aldrig gått i skolan tidigare att komma ikapp och klara av olika årskurser, så att de kan hoppa vidare till nästa steg. Det var både rörande och tungt att se – att så lite kan göra så stor skillnad.
Efter barnhemmet var det dags att lämna Kisongo och åka mot Tarangire. Längs vägen passerade vi det lokala livet i byarna, och jag fastnade lite extra för de vackra korgarna som såldes vid vägkanten, flätade av gamla palmblad.
Mot Winters tented lodge
Resan från Kisongo till Winters tog ungefär två och en halv timme, och wow, vilken vy vi fick längs vägen! Vi såg till och med zebror. Ephata berättade att när zebrorna är här betyder det att det finns gott om vatten i Tarangire, och då är det mindre chans att se elefanter.
Vi såg även randiga mangus och massajer som vallade sina kor och får. Väl framme vid lodgen möttes vi av en helt fantastisk utsikt och hann faktiskt fånga solnedgången – en sån där stund som man sparar i hjärtat. Ett riktigt ”room with a view” där vi bodde precis ovanför huvudbyggnaden med utsikt över Lake Manyara.
Jag pratade en stund med Ephata som berättade att vi imorgon ska åka in på den södra sidan av Tarangire. Jag fick rum nummer 4, precis ovanför huvudbyggnaden, och det är verkligen helt magiskt här. Ute hör man små vildråttor, syrsor och gräshoppor, rena rama meditationen!
Nu ser jag fram emot soluppgången och en god frukost innan vi ger oss iväg till vår allra första nationalpark här – Jambo Tarangire!
Dag 3 Århundradets födelsedagsfirande och Tarangire!
Vilken födelsedag, säger jag bara — assante sana, tusen gånger om! Wow, wow, wow! Jag fick börja dagen med ljuvlig sång och en god frukost på Winters, med den där fantastiska utsikten som vi verkligen ville ta in innan vi for vidare.
Efter ungefär en halvtimmes resa rullade vi fram till södra gaten och till vår förtjusning var vi helt ensamma där, som om parken var reserverad bara för oss. Det kändes så lyxigt!
Eftersom det är regnperiod nu, hade jag inte direkt ställt in mig på att se så många elefanter utifrån mängden vatten som regnat ner innan vi kom. Men så fel jag hade och så lycklig jag är för det!
Tarangire välkomnar oss
Tarangire välkomnade oss med mängder av antiloper, impalas och små dik-dik som kikade fram ur buskarna. Impalasen lever i flockar där hanen som erövrar har de största hornen, medan dik dik-sen lever i par, två och två. Fågellivet I tarangire charmade oss också, så många olika färger och former, och så livfulla!
När vi såg de första spåren efter elefanterna, färskt bajs på marken, pirrade det till i magen. Och inte långt därefter stod vi där, mitt bland en flock elefanter. De hade precis fällt ett träd och stod och mumsade bland buskarna i det höga gräset. Att få se dem så nära, så rofyllda men ändå mäktiga, det var magiskt. Vi stod nästan andäktiga och bara tittade.
Längs vägen dök även girafferna upp, ståtliga och nyfikna där de sträckte sig efter träden. Vilka otroliga djur, man kan verkligen stå och titta på dem i evigheter!
Dags för lunch
När vi sedan åkte vidare mot lunchstoppet i Silale, möttes vi av ännu fler elefanter som bara dök upp överallt — till och med en som stannade precis framför bilen och började gå rakt emot oss. Det var både kittlande och mäktigt att känna hur 5-6 ton elefant bestämde sig för att dela vägen med oss.
Under dagen körde vi också förbi flera enorma baobabträd som stått där i evigheter och blivit till rena konstverk, de är verkligen helt magiska att skåda.
Tarangire — elefanternas paradis, och idag fick jag verkligen uppleva det på allra bästa sätt. Att få fira min födelsedag så här, med alla dessa fantastiska djur och minnen som värmer hjärtat — det är något jag kommer bära med mig för alltid, och jag kan inte säga annat än att jag kan tänka mig att fira varje födelsedag i elefanternas paradis!
Efter en lyckad första gamedrive bar det vidare mot Hhando Coffe Lodge för att ha nära till Ngorogoro conservation area och kratern inför morgondagens game drive. Vägen in till lodgen pryds av kaffeodlingar och djungellik natur. Vid ankomst fick vi min nyfunna favorit på resan, vattenmelonjuice och sedan hann vi njuta av terassen med fantastisk vy ut över molnskogen och deras blomsterrika trädgård innan vi åt en god måltid för att sedan krypa ner i sängen.
Dag 4 – Från Tarangire till Ngorongoro Crater
Efter ännu en god natts sömn och en härlig frukost rullade vi vidare – mot mäktiga Ngorongoro Crater. Vägen dit är en upplevelse i sig. Vi körde genom frodig molnskog, över våta sandvägar som slingrar sig fram genom landskapet. Naturen skiftar ständigt, det är som att färdas genom flera världar på en och samma dag!
Från parkens entré tog det oss cirka 45 minuter att nå själva kraterkanten. På vägen dit stannade vi och vår chaufför kontrollerade bilen innan den branta färden ner – det är verkligen en strapats, särskilt i fuktiga förhållanden. Den täta dimman vilade som ett lock över landskapet, och från utkiksplatsen såg vi – ingenting. Men det gjorde det nästan ännu mer magiskt.
Vi passerade massajer som gick längs vägen, några väntade på bussen – deras närvaro och färgstarka kläder blev en fin påminnelse om kulturen som lever sida vid sida med naturen här.
Magnifika Ngorongorokraten
Ngorongoro-kratern är unik – inga boenden ligger nere i själva kratern, men runt omkring finns lodger med makalös utsikt (och prislappar därefter!). Vegetationen här är annorlunda – inga acaciaträd, och därför få elefanter och giraffer eller impalas just inne i kratern.
Tre ståtliga giraffer dök upp innan vi började färden nerför Seneto-descent road. De trivdes bättre där uppe då backen är brant för deras rangliga ben och träden för få för deras smak.
När vi kommit ner i kratern möttes vi direkt av djurliv. En lejoninna närmade sig vår bil och nosade nyfiket, medan hennes partner låg och vilade bakom en kulle. På toppen såg vi fyra små lejonungar, och honan kallade efter dem med ett dämpat, rytmiskt läte – ett vackert ögonblick!
Vi åt lunch vid sjön på Guitok Tok Picnic Site – omgiven av vatten och fågelsång Naturen här är så levande och varierad: zebror, elefanter, antiloper, massor av fåglar… var man än tittar rör sig livet omkring en. Och framförallt vid lunchstället-Flodhästar i vattnet!
Zebror & gnuer
Efter lunchen fortsatte vi vår färd genom landskapet och fick snart syn på fler zebror och gnuer som rörde sig i stora flockar. Till vår glädje upptäckte vi också två noshörningar en bit bort – en hona med sin unge, lugnt betande i det frodiga gräset. En bit längre bort såg vi några elefanter nere i kratern, och omkring dem rörde sig ett par vita fåglar som höll sig nära – en fin liten detalj i det stora landskapet. Troligen beger de sig snart uppåt för att få tillgång till ett mer buskigt och träigt klimat. Här såg vi också en ensam hyena ute på tur, ser inte så dumt ut att traska runt här nere bland denna spektakulära vy.
Jag gillade klimatet och omgivningen här otroligt mycket, och de harmoniska och färgstarka vyerna nerifrån kratern, bara det var som att öppna en sagovärld i sig!
Mot Serengeti!
Dagens nästa höjdpunkt kom på eftermiddagen, när vi körde vidare mot Serengeti via Malanja Road. Plötsligt var vi mitt i migrationen – ett enormt hav av zebror och gnuer som strömmade över slätterna och täcktes av svart bruna ränder. Det var nästan svårt att ta in – djur så långt ögat kunde nå, i ständig rörelse. En mäktig och oförglömlig syn som inte gick att fånga- så ofantligt många var det på bägge sidor av vägen!
Som avslutning på en redan fantastisk dag, dök en gepard upp vid ett vattenhål precis när vi nådde början av Seronera. Den stod där helt öppet, som om den väntade på oss. Ett otroligt ögonblick – tyst, fokuserat och väldigt speciellt.
När vi kom fram till Kenzan Matawi senare på kvällen trodde vi att dagen var över, men under natten rörde sig ännu en stor grupp gnuer förbi campen. De passerade i ett jämnt flöde, från kväll till tidig morgon – ett nästan konstant brus som följde oss in i sömnen och tidig morgon så hade det vandrat förbi. Vi åt en otroligt god middag i huvudtältet på campen med öppna dörrar till savannens djurliv, och vi fick prata lite högre än vanligt för att göra oss hörda bland ljudet av gnuer och hyenor.
En minnesvärd avslutning på en dag som gav så mycket att ta med sig!
Vill du uppleva Cornelias safari? – du hittar den här!
Dag 5 – Serengeti
Vi gav oss iväg tidigt, redan klockan 06.30, och skulle inte vara tillbaka förrän elva timmar senare – en heldag fylld av upplevelser.
Omkring campen fanns det fortfarande gnuer, men inte alls i den mängd som under gårdagen. De gick och betade och i bakgrunden började himlen fyllas upp av luftballonger som begav sig högre och högre upp, soluppgång med en utsikt även om vi inte var uppe i en av dom!
Vi börjar med flodhästarna
Dagen började med vi började åka i riktning mot flodhästpoolerna, där de stora djuren låg tätt ihop i vattnet. Bland dem skymtade vi också några krokodiler som låg stilla vid vattenkanten. Påvägen ditt hann vi även se en flodhäst vid ett vattenhål som gick ur vattnet upp på land och traskade en liten bit för att sedan gå tillbaka till sin andra kompis och ner mot vattnet igen. På vägen vidare såg vi giraffer, några elefanter, och förstås ännu fler zebror och gnuer som fyllde fälten med liv. Längre bort passerade två bufflar bakom ett gäng giraffer – en sådan där scen som känns nästan overklig!
På jakt efter kattdjuren
På eftermiddagen hade vi ett tydligt mål: att försöka hitta några av savannens stora kattdjur. Det är inte helt lätt så här i slutet av regnsäsongen, när gräset är högt och djuren är svårare att upptäcka. Vi började leta vid klippor och stenformationer – platser där lejon ofta vilar. Och till vår lycka fick vi syn på en lejonhona, vilande i skuggan långt bort.
Mitt i letandet fick vi dessutom delta i ett litet äventyr: en annan safaribil hade kört fast i leran, så vi stannade för att hjälpa till. Vår guide och chaufför, Ephata, klev ur med full kontroll – det såg verkligen ut som om han gjort det här hundra gånger förut. Han hjälpte inte bara den fastkörda bilen, utan även en annan förare genom att uppmärksamma honom på att ett extradäck hängde löst. En riktig superhjälte!
Jag skulle kunna ägna en hel sida åt att beskriva just det, hur otroligt kunnig, erfaren, genuin varm och inlyssnande Ephata är, men det hade blivit långt, för det gäller alla våra chauförer. Dom är riktiga fenor på det dom gör- och bidrar till att varje safari blir så bra som den blir i mångt och mycket- värdet av en bra chaufför är uppriktigt avgörande för en resa att minnas för livet! Jag är mäktigt imponerad och stolt att både jobba tillsammans men också som vänner och över den passion vi gemensamt delar.
Vi fortsatte mot områden med akaciaträd och de karakteristiska korvträden, och där såg vi ytterligare två lejon – denna gång vilande i ett av träden på långt håll. Lite längre bort låg ännu ett lejon i ett korvträd, gäspande och till synes mycket nöjd med livet.
Big Five – mission completed!
När eftermiddagen gick mot kväll pratade vi i bilen om ”The Big Five”, och konstaterade att det bara var en som saknades: den blyga leoparden. Just då, när vi var på väg att vända tillbaka mot lodgen, såg vi två andra jeepar som stannat vid ett träd. Först såg vi ingenting, utan vi såg en antilop som hängde i ett annat träd längre bort vilket är typiskt för just leoparder att göra, men när vi kom närmare anade vi en siluett bland grenarna – och där låg han: en ung leopardhane, vilande i trädet. Huvudet föll ner i sömn gång på gång, för att genast ryckas upp igen. En riktig charmör!
Vi stannade kvar i nästan 45 minuter, hoppandes på att han skulle börja röra på sig. Till slut började han kika runt efter bytesdjur, men hade missat flera antiloper som passerat bakom trädet – han var nog fortfarande ny på jakten. Till vår förvåning smög han sedan iväg i gräset och hamnade framför en grupp zebror, som mest stod och tittade förvånat på honom. Han såg mest ut att leka lite. En väldigt underhållande scen!
Tillbaka mot lodgen
När vi åkte tillbaka mot lodgen såg vi fortsatta hav av gnuer och Zebror, men vi hann även säga hej till en av de största antiloperna!
Tillbaka vid lodgen, precis innan middagen, fick vi veta att tre lejon en bit bort fält en gnu. Det dröjde inte länge innan hyenorna började samlas. Vi hörde deras karaktäristiska skratt långt in på kvällen. Samtidigt såg vi hur gnuerna fortsatte vandra norrut, i en lång rad genom skymningen – otroligt fascinerande att bevittna.
Igår såg vi även sju giraffer samlade på ett och samma ställe – det var något alldeles extra. När det blev dags att krypa till kojs stod två dik-diks under min terrass, medan hyenornas ljud ekade ut över savannen.
Nu börjar det bli tydligt att vår tid här snart är slut. I morgon bär det av tillbaka mot Karatu och Hando, och jag känner att jag måste ta in varje ögonblick till fullo. Att få se migrationen i sig är en sak – men att dessutom få vara med när djuren faktiskt börjar röra på sig och migrera vidare, det är något helt annat. Det är bland det mest imponerande jag har varit med om, och jag är beredd att erkänna att jag hade kunnat stanna minst en vecka till här!
Dag 6 – Tillbaka till Hhando efter livets safari
Vi vaknade upp till den sista morgonen i savannen, tystnaden i lägret bröts bara av gnuerna som fortfarande strövade i närheten av tältet, även om de flesta redan börjat vandra vidare. Antiloperna var desto fler – graciösa och vaksamma som alltid. Bland dem rörde sig vattenbockar, och högt uppe i träden satt maraboustorkar som väntade på sitt tillfälle – vi såg dem även senare, vid vårt picknickstopp i kratern, där de samlats vid ett djur som naturen tagit tillbaka.
Och så, som om vi fick en sista gåva från savannen, dök leoparden upp igen – vid samma träd som igår, smygande på ännu en antilop, fantastiskt!
Längs med vägen såg vi massajernas hyddor och åkte tillbaka samma väg som vi tidigare kom ifrån och för mig som aldrig får nog av den lokala atmosfären så uppskattade jag turen tillbaka! Annars kan man flyga direkt från Serengeti (Seronera Airstrip) till Arusha för vidare flyg till Zanzibar.
Sedan började resan tillbaka till Hhando, vi hade ett möte med hela gänget och därefter samlades vi för en sista gemensam middag. Det kändes som att jag nästan försökte dra ut på kvällen, inte riktigt redo att släppa taget om safarin och våra trevliga dagar tillsammans!
Det var med ett tacksamt hjärta vi sa hejdå och på återseende till varandra. För även om äventyret här når sitt slut, av dammiga vägar, vilda djur, så har vi mycket kvar av resan- och att se vilda djur var faktiskt inte helt slut här än.. vi skulle faktiskt få komma några av djuren ännu närmre…mer om det imorgon!
Dag 7 Lunch i byn och cykeltur längs Mosquito River
Dagen började med en utflykt till en lokal by där vi fick njuta av en hemlagad tanzanisk lunch. Kvinnorna i byn driver små restauranger direkt från sina gårdar – ett initiativ som ger dem möjlighet att skapa sin egen inkomst och samtidigt låta besökare ta del av traditionell matlagning. Det var en genuin och varm upplevelse, trots att de flesta inte pratade engelska så talade maten för sig självt!
Vi åt lunchen omgivna av bananplantor, och fick smaka på flera klassiska rätter. Min favorit är utan tvekan pilau – det bruna, kryddiga riset som jag helt aldrig tröttnar på.
Efter lunchen hoppade vi upp på cyklarna och tog oss längs vägen mot Mosquito River. Det blev en härlig tur där Esaia, vår guide, berättade om både naturen och livet i området. Längs vägen såg vi små odlingar, barn som vinkade glatt, och det typiska landskapet som gör Tanzania så speciellt.
Vi rundade av med lite avslappning, färsk ananas och en känsla av att ha fått komma ännu lite närmare det lokala livet. I min mening så var det här ett helt perfekt avslut på safari delen, en lugn och skön tur och som att knyta säcken och se gnuer och Zebror en sista gång, och denna gång utanför bilen med nästan bara en meter mellan oss. En tur jag varmt kan rekommendera!
Fortsättning följer…
Massor av Tanzaniatips hittar du i vår:
Följ oss på våra sociala medier:
